Nu när jag var i fjälls läste jag den här boken som jag fick av farmor i julklapp.
Jag försökte läsa den en gång tidigare men läste bara första kapitlet och slutade sen, men nu har jag läst ut den på 3 dagar tror jag vilket är rekordsnabbt för mig!
Jag vill bara visa er ett litet stycke ur boken som jag tyckte utmärkte sig mer än något annat och det började "smådugga" i ögat på mig, men jag kan förstå att det inte är så då man bara läser det såhär utan jag tycker att alla ni som inte läst boken ska göra det!

"jag kommer hit nästan varje natt."
Jag snurrade runt med uppsärrade ögon. "varför då?"
"du är intressant när du sover", konstaterade han. "Du pratar."
"Nej!" flämtade jag och kände en rodnad sprida sig ända upp till hårfästet. Jag grep tag i köksbänken för att inte tappa balansen. Jag visste att jag pratade i sömnen; min mamma brukade reta mig för det. Men jag hade aldrig trott att det var något jag behövde oroa mig för här.
Han blev plötsligt skamsen. "Är du väldigt arg på mig?"
"Det beror på!" Det både lät och kändes som om jag hade tappat andan.
Han väntade. "På vad?" frågade han.
"På vad du hörde!" tjöt jag.
I nästa ögonblick stod han vid min sida med mina händer i sina. "Bli inte upprörd", vädjade han och såg mig sjupt i ögonen.
Jag var generad och försökte titta bort.
"Du saknar din mamma", viskade han. "Du oroar dig för henne. Och när det regnar gör ljudet dig rastlös. Du brukar prata ganska mycket om 'hemma', men gör det inte lika ofta längre. En gång sa du: 'Det är för grönt'."
Han skrattade mjukt och jag märkte att han inte ville förarga mig ytterligare.
"Något annat?" frågade jag skarpt.
Han visste vad jag var ute efter. "Du har sagt mitt namn" medgav han.
Jag suckade uppgivet. "många gånger?"
"Exakt hur många är 'många'?"
"Åh, nej!" jag sänkte huvudet.
Han drog mig intill sig, mjukt och naturligt.
"bli inte generad". viskade han i mitt öra. "Om jag kunde drömma, skulle jag drömma om dig. Och det skäms jag inte för."